vår kärlek var ingen eld
inget bombnedslag
det stod inte om den i tidningarna
på nyheterna nämnde de aldrig oss
vi satte aldrig någonting i brand
inget annat än oss själva
och varandra
men vi var inga eldar
inga blixtar från klara himlar
vi var små lågor
trevandes,
aldrig snuddandes vid varandra

men så var det en kväll
en natt i augusti
då vi brann klarare än stjärnorna på himlen
och för första gången
förenades våra vågor i en eld
men lika fort som den uppstod
öppnade sig skyn och regnet började falla ner
och kvar blev jag med askan
ett svart moln på mina fingertoppar

vår kärlek var ingen explosion
ingen storm på öppet hav
man kan mer likna den vid
små försiktiga vågor
som sakta, men gång på gång
rullade in mot stranden
slog emot klipporna i ett försök
att flytta på de
för att sedan flyta tillbaka när de insåg att
vad som är gjort av sten kan inte flyttas
precis som sådant
som inte är gjort av någonting alls

vi var vågor mot en strand
och trevande händer,
osäkra fötter,
flackande blickar
och lågor
lågor som aldrig fick chansen att växa till en eld