du vet hur det är?
svart, ibland grönt, sällan rött, oftast grått
livslinjen mellan de fallna löven
som färgar stigen som vi går på

så många morgondagar som ljuset stått i skugga
och väntat på sin förlossning medan svärtan
erövrar bit för bit av den blågråa himmelen,
att drömmar regerar i gråskalans oändlighet,

att du bär med dig ljus,
är min enda räddning att inte
fullständigt dö en mörk död
förutan de eldsflammor som målade
vår horisont gul

allt ligger i väntan,
på något som ska väcka deras andetag
och få den rena luften att fyllas i deras lungor,
kanske är det minnet av igår som häcklar och
skapar avgrundssvarta reflektioner i synvillans
förbannade krater,

du vet hur det är,
svart, ibland grönt, sällan rött oftast grått.