...innan hingsten hade hunnit stampa sig rejält varm för att skrinna ut på isen igen, hade älvan redan ristat in fenomenala figurer i dess skuggiga glans. Som om tomten kommit av sig klampade han fram över mönstren och blev stående förstummad, insåg åter att det var en vanlig häst han hade blivit. Hans rödbrusiga man hade lagt sig i brist på fartvind, och blottade nu snarast ett par snövita kaninöron?! Dessutom hade hingstens fräcka fläckar börjar bli rutiga och förutsägbara, tyckte tomten när den speglade sin bortkomna gestalt.

Älvan sökte visa fegisen hur man tog isen i anspråk, och visst kunde tomten uppskatta henne som konstnärinna, men det var ju i hennes egenskap av kvinna han helst ville överraska älvan. Nu skar hennes oändligt lätta steg bort längs älven, så långt bort som hästen förmådde följa den vackra varelsen med sin frusna blick. Tomten trodde hon skulle försvinna ut över horisonten, men istället gled älvan in i ett stort hus på andra strandkanten. Märkligt hur hästen aldrig upptäckt detta slottsliknande hus förrän nu...