Inte nog med att de sex porträtten väste på varsitt språk hur de ville bli tolkade eller icke tolkade. På tavelramarnas skallringar hörde tomten dessutom hur stormbyarna skred omkring utanför slottet. Hans rejäla hästkropp klapprade och skakade ända in i skelettet.

Skönt ändå att älvan hade lockat in honom i sitt isiga luftslott! Eller var det verkligen hennes? Format som en hästsko kunde ju tomtehästen tro att slottet bestod i hans egen inbillning, men det trodde han inte. Ty de djupt dekorerade väggarna gav skydd mot ovädret därute.

Enda mankemanget kvarstod i att golvet var halkigt som en skridskobana. När tomten skulle studera porträtten närmare gled hästen åt alla håll och kanter. Dock tycktes ingen av de smäckra stolarna ha problem med halkan, ej heller de sirliga byråerna och spegelskåpen.

Plötsligt försvann strömmen! Hela slottet försänktes i ett rymdmässigt mörker. Pelarna självskimrade emellertid av is eller marmor, som kastade ett sorts månsken genom salen. Tomtehästen förbannade att han aldrig hunnit kika på målningarna riktigt klart. Hur sjutton skulle han nu kunna bestämma sig för vilken av de sex figurerna han ville välja?!

För sin inre syn mindes tomten hur somliga drag skilde sig ifrån varandra. Ingens ögonbryn var någon annans läppar lika. Hästen hade också lagt på minnet vilken tavla som hängde i vilken position. Så det var egentligen bara att stappla fram och föra mulen mot en.

Men ju mer tomten tänkte, desto starkare tyckte han sig ha sett även ett sjunde porträtt, liksom svävandes i taket ovanför de ordinära. Nå, den kunde väl hästen ändå inte nå... Och visst var det tillräckligt fantastiskt ifall den utvalda skulle visa sig öppna ett fönster bakom sig - eller inuti sig?