Blacken travar på
och halkar på
en strimma utspillt julljus,

blir liggandes nästan på rygg
med manken mot marken
och alla sina sinnen vända mot slottets takkupol

varur framskrider
ännu ett porträtt, i mitten ovanför
det övriga halvdussinet,
luktar bränd pepparkaka
samt glimt av julmust
och ska uppenbarligen föreställa :


Den Svarta Tomten som anländer från rymden,
singlar ner på vår planet
likt det mörkaste snöfall...

såsom stolt drottning
i ofantlig tystnad
med oändlig fjäderskrud

lyser denna varmaste tomtemor
AV SVART SVART SKEN
strålar om igen hennes svarta sken
ur hud, hår och ben

och vilken kulör hon ämnar bära därunder
ser ut som ett komplett mysterium

men ur rymdfarkostens radio klingar
vackra melodier av Di Leva

medan styrhytten har krossats
mot tavelguldramen,
helt stilfullt blivit samma skrot

och korn som de små änglarna pickar...
som om de vore bannlysta
ur historien strax
beredda att bosätta sig i någon grotta
där granrötterna dansar så grått och grant

och kollektivt omedvetna
om hur de redan har valt sitt paket
att överleva i

hursom tomtemor sedermera
skänker dem luckor
att byta ut och in
delar av innehållet ur

kallar drottningen sin matris
för internet
och går bort för att göra gröt
vid den öppna spisen,
tronen emellan
tvenne fastfrusna gungstolar