Justina den fina Von Snabel beslöt

en dag då hon snöt

sin näsa den lilla

att hon skulle lägga den litet i blöt

och nyfikenheten sin stilla

Hon sporde försiktigt och verkade söt

Hon vänskapsband knöt

Strök tårar som trilla

men njöto i lönndom av tårar som flöt

En falsk empati som förvilla

För andra hon senare prata´och skröt

och löften hon bröt

Ej tid gick att spilla

Hon stod där i centrum. Hon syntes och njöt

och kokte en gröt som stank illa

I floden av elakt förtal nöjt hon flöt

tills alla försköt

Justina som pilla´

i gallan som de över henne nu göt

Ej nån henne alls tycktes gilla

Det faktum fick hjärtat att känna en stöt

I smärtor hon tjöt

allen´i sin villa

och då hon i dödsstunden ögat sitt slöt

helt oberört fåglarna drilla