Tomten mediterade.

För första gången i sitt långa lilla liv mediterade tomten och kände hur varenda lucka i hela kalendern öppnade sig på en och samma gång. Nu var han många hundra år och bara tre, kanske snarare tjugofyra år.

Aldrig hade tomten trott att han kunde vara såväl riddare och häst som slottsherre, stalledräng och älskare av hovdamer, dessutom uppdiktarnarr och konståkarkung. Men det funkade sålänge som man spände av alla tankar på att det inte funkade.

I sin ständigt ofullbordade frånvaro hade tomten till sist blivit fullkomligt närvarande.

Saffransslukaren fanns visserligen kvar i hans inre korridorer, men nu visste tomten hur han titt som tätt kunde omvandla monstret till en vanlig snäll, pepparkaksbrun moster.

Då dröjde det inte många sekunder förrän hon hittade in i hans havrespilta, klädde om den till sin granrisgrotta och spikade upp några änglar på dess smutsiga väggar.

Nu somnade inte tomten igen.