kanelstänkta kvinnan i snövit kristyr

förväntar sig kyssar från glad tjugofyr


slått fast sina änglar och pimplat hans glögg

tills skallen for ut genom skorstenens glugg


i underligt allvar hon skrattar likt sol

far raskt över seklet på dubblaste stol


som stökigt försök konvertera till Krist

tycks tomten ha nog med att finna rätt kvist


i granrisets fuktiga, febriga slott

han tar hennes hästsvans och snörar omlott


så skrider de samfält mot glimmande ö

längs tjärnfrusna sagan där mörkret skall dö