Den där morgonen då snö aldrig ville sluta falla skottade hon. För varje skopa som hon skyfflade med marknära snö mot gårdsplanens mjuka kanter fylldes halva skopan med fallande ny snö. Grannen, den gamle Sigurd, brukade säga till henne att hon inte är en ungdom längre. Igår sa hon till sig själv att: tänk vad frisk man får vara medan andra inte får.

Hon hade redan hämtat posten och lämnat mjölken, mariekexen och sockerbitarna till Sigurd. Bilen fick stå eftersom hon väntade på starroperation i det andra ögat. Med ett öga går det an att snurra runt på gårdsplanerna i övre delen av byn, men i den nedre bör man ha två, brukade Sigurd tonlöst säga, med blöta sockerbiten i sin mjuka mun. Sigurd trodde att han visste, ty starropererad hade han ju blivit, om än icke hållande en ratt. Men han var ju så gammal att han fick bevaras i sin tro.

Hon hade tungt suttit på Sigurds vaxduksklädda kökssoffelock, med knäppta händer och skor och mössa på. Hon hade lagt morgontidningen vid Sigurds plats på köksbordet. Hon hade suckat lite då hon sträckte sig fram efter sockerskålen, och möjligen hade Sigurd tyckt att hon pustade ännu en gång då hon grep efter ett mariekex. Men det som dröjde sig kvar hos den gamle, som en kaksmula under lösgommen, och som han efteråt ångrade att han inte tänkt lite extra på, samtidigt som han ju inte visste vad det skulle tjäna till, var att hon tackade nej till påtår.

*
Efteråt fann man hennes redan förändrade kropp, mitt på golvet, i hennes rökfyllda kök, omgiven av sylvassa bitar ur krossade syltburkar. Kaffekorn låg som pudrade över hennes ljusblåa kofta. Då man tittade i kärlen på spisen så kunde man inte längre begripa sig på, även om man vid gud ska veta att man tålmodigt försökt, vad det var hon hade tänkt sig att koka.