Minns du dagen,
då allt var klart
och du var så betagen
så vansinnigt underbart

minns du känslan
hur vi besegrade
borta var ängslan
kylan vi förseglade

vi är varandras liv
ensamhetens motpol
blott ett enda kliv
från evigt lysande sol

minns du den dagen
då bruset kunde tala
sa att vi var lagen
bortom det fatala

då vi älskade i melodin
skrev vackra små rader
såg ljus i sympatin
som brann tusen grader

vi kan ännu vara där
om du vågar öppna livet
sluta glida isär
sluta ta allt för givet

älskar dig till dödens dagar
men orkar längre inte minnas
nostalgins alla gröna hagar
får oss inte älskande infinnas