Hans minnen
lika blå som glaset
han dricker vattnet ur.

Kroppen åldrad
men tankarna väcker
eldar som ännu inte
slocknat.

Nattens drömmar bär daggkåpa,
han vaknar,
luften så tunn
att bladen i boken vänder av sig själv.

Det är då han minns hennes doft,
minnen som strömmar med älvens kraft
rakt genom hans slutenhet.

Hennes doft bär på rymdens evighet.

Hans glas är blått,
han dricker vattnet som längtar.

En längtan så stor att orden inte räcker.

Minnena finns där i glaset,
i det blåa glaset

där vattnet för längesedan
är urdrucket.