Livet färdas plötsligt så snabbt igenom mig och jag vet att nästa sekund kan det dö. Det som alltid dör och det som aldrig stannar men jag kan göra vad som helst och allt jag vill, bara jag vågar leva. För plötsligt vaknar livet och jag kan inte värja mig, kan inte sluta le och hjärtat slår och vi blir de som aldrig dör. Vi lever för alltid och livet driver oss framåt med ljuset och mörkret och känslan. Känslan. Den där känslan. Den viktlösa eller blytunga känslan av att livet hänger på en tråd och man aldrig vet mer än att fallet kommer komma, för tråden kan inte hålla. Den kan inte hålla och det vet alla men ingen bryr sig förrän huvudet når marken och skallen spricker.