...en dag var det försent att få tillbaka respekten och kärleken jag gav till dig. Då hade den sprungit. Eller kanske flygit. Landat någonstans och klippts av..
För jag fick klippa den. Du gav mig saxar. Jag skar när du gav mig macheterna. Jag skar i snörena. De satt ändå hårt. Runt halsar. Runt händer. De satt ändå sorgligt där. Så ensamma stundvis. Övergivna stundvis. Oberäkneligheten. När du lät rädslan styra. Satt jag kvar. Sen flög även jag.
Jag vet inte. Kanske är mina vingar inte färdiga. Kanske är de lite krokiga än. Lite trasiga och har kvar sitt vackra babyfjun... kanske ser de sorgliga ut i dina ögon. Kanske får de dig att gråta. Av skam. Av illamående. Av skuld.
Jag vet inte. Kanske får de dig en dag att gråta och bländas av sitt ljus. Jag lyser för mig. I det mörkaste mörkret. De dunklaste rummet, lyser de. Jag lovar dej. Det lovar jag dig. De lyser även när jag försvunnit. Då tindrar jag hos stjärnorna. Då är jag med farfar, med morfar, med farbror, med mormor, med alla som försvann.
De blev stjärnor. De blev träden. De blev fåglarna, hästarna, katterna, fiskarna. De blev havet, Jag blev till havet. Den blåa himlen. Det som består. Det finns alltid kvar. Vi finns alltid kvar. I mitt hjärta.
Min hjärterot. Det är rosor. Det är förgätmiggej och jasminens blommor. Pilträden på kyrkogråden.