Ute i vimlet. Det är söndagsdimma. Taken långt borta slukas upp. Jag vänder mig om och där står en gammal vän.

Vi pratar länge på ett kafé. Det visar sig att vännen har mycket att säga. Mer än jag.

Så avbryter sig vännen och allt blir tyst. Till och med kråkorna utanför sätter sig till ro. Himlavalvet vrider sig litegrann som för att sätta sig till rätta. Alla väntar på mig.

I min inre blick försvinner byggnaden och jag är på ett bekant ställe, även om det var längesedan. En ko betar på ängen, tuggar och tittar åt mitt håll. Tallarna gungar sakta i vinden. Jag känner hur myrorna bygger på sin stack vid skogsbrynet. Det är så här det måste vara hinner jag tänka och ut kommer orden ur min mun, så snabbt att jag själv blir överrumplad av dem.

Jag vill göra det osagt nu för jag ser hur vännen stirrar på mig. Kråkorna nickar tyst för sig själva. Jag står där blottad till bara den jag är. Så ler vännen och jag hjular två varv inombords.

Det var som en häftig utandning, inget mer och nu kan luften komma tillbaka till lungorna. Andas in och ut, det går av sig själv och jag ser att vännen signalerar åt mig att det är dags att gå.

Så vi tar en lång promenad till pendeltåget och all dans i världen känns överflödig för den är inom mig. All teater på Dramaten verkar överspelad för du är min motspelare nu. Och även om jag inte hade sett och hört allt detta så vore det trots all redan där.