Ute i stormen gick du på dina smala ben,
själv levde jag i det blå.
Kyliga vindar yrde och ven,
men lika oberört tycktes du gå
medan jag alltjämt såg på.
Uppe i drömmarnas land
där rann timglastidens sand,
den var i färd med att rinna ut,
drömmande gick jag mot mitt slut
utan att det minsta förstå.
Jag såg dig gå ut i världen
men jag fick inte göra dig följe på färden,
målmedvetet syntes du gå,
själv levde jag bland drömmarna så blå.
Kyliga vindar yrde och ven,
ute i stormen gick du på dina smala ben.