Vågorna kluckar, ger frid åt min själ.
Vindarna suckar, de vill mig så väl.
Solen den skiner och värmer så gott,
vinden den viner och leker så smått.
Livet jag älskar, berusas av tro.
Allt det jag dyrkar ger sinnena ro.
Dagen den lider mot nattens vila,
och det som svider får gärna ila.
Ty vacker kärlek är ännu ej död,
då hoppet mig svek jag levde i nöd.
Men ur min dimma jag väcktes ur kval,
av en gudinna så vacker och sval.
Likt gryningens sol steg hon ur jorden.
Ljuv likt en viol, vackrast i norden.
Med en älvas charm, så känslosamt god
var hon blek men varm, med en lavskrikas mod.
Går ej att tämja ett naturens barn,
som nyfiket främja ett liv bortom stan.
Så vaksam och stolt, så blygsam och vek.
Mitt hjärta slog en volt när vi yrde i lek.
Min själ hon väckte, åter var jag glad.
Handen hon mig sträckte som det sköraste blad.
Hon blev min kvinna, jag blev hennes man.
Allt jag velat vinna i hennes ögon brann.
Hon en gudinna så älskvärd och öm.
Såg henne försvinna, vaknade ur min dröm.