Hon höll en annan man i handen.
Hur kunde hon? Jag som dyrkade henne
och brydde mig om henne,
och som hade lagt ner min själ i
att visa henne min tillgivenhet.
Vi som hade skrattat och umgåtts
och lärt känna varandras väsen.
Jag som hade förklarat henne min kärlek
utan att ha fått avvisningens kalla hand.
Nu höll hon känslokallt en annan man
i handen, en tölp som kom plötsligt
ifrån ingenstans, och vetskapen om vad
de gör tillsammans är outhärdlig.
Trots hon visade mig med sitt svek
vilken usel och elak skata hon var
kunde jag inte få henne ur mitt sinne.
Varför kunde hon bara inte ha tyckt om mig
ältade jag i mitt huvud. Då hade vi gått
hand i hand nu istället och då hade alla
universums lagar varit i sin ordning.
Då hade jag sluppit andnöden och den
skakande ångestfyllda nattvakan.
Då hade jag sluppit zombiedagarna
som uppgiven, trött, lobotomerad med en
hundrakilostyngd på skallen.
Då hade jag sluppit den förgörande smärtan
och den kväljande paniken.
Då hade jag sluppit den fasansfulla tiden
och hjärtats skenande orytmiska slag.
Då hade jag sluppit den outhärdliga sorgen
och månaderna vid dödsrikets port.
Det är med livet som insats,
kärleken är en dödens lek.