Du sparar orden, de lea som de ljuva, likt talismaner eller krucifix i guld. Dunkla dygn och dagar utav dvala. Inget ljus vill lysa upp nåt mer, hur än det skymmer eller gryr.

Går maran i sömnen eller rider hon dig klen? Bara skallen som trixar, bara mönster ifrån förr. Minnet av något fördärvat och bränt, blir samma solkiga svett på ditt skälvande skinn.

Du har ett sätt att samla skrot i drivor. Stapla högar och resa ranglig mur. Utan bruk eller gjutjärn mellan skikten, ska allt falla och rämna mitt itu.
Kvar blir ruiner av slagg och gammalt bråte, där du går, att samla ihop allting igen.