Det är alltid lite magiskt att se sandkorn gnistra mot propellerbladen, som två vågräta tjugometers vinkelslipar eller världens största tomtebloss.
****
10 minutes to target!
Vi får en handsignal av “chief” som killen vid kulsprutan kallas. Somliga sover men de som märker signalen knuffar till de sovande och vidarebefordrar informationen genom att hålla upp båda händerna med fingrarna spridda (för att tala går inte): tio minuter!

GPSar knäpps på, iPodar stoppas undan. Man justerar remmar och kontrollerar att fickor och dragkedjor är slutna. På GPSen knappar jag in första vägpunkten, som är målet, dit vi skall. Jag försäkrar mig om att den pyttelilla skärmen inte lyser. Min GPS bär jag på handleden, som ett armbandsur, men somliga bär den på bröstet som en sjuksköterskas klocka, hängande uppochner vid skyddsvästen, eller så har de gjort fast den vid automatkarbinen med kardborreband.

Framför mig på golvet ligger Ringo, en schäferhund med splitterväst och små moccasinskor på tassarna, även de fastgjorda med kardborreband. Jag har benet utsträckt och Ringos huvud vilar på min ankel.
****
5 minutes out!
Chief vrålar (trots att man inget kan höra) och håller ut näven med fem spridda fingrar - fem minuter till målet! Det svaga gröna ljuset släcks. Det blir helt mörkt där bak och jag fäller ner nattvisionskikaren som sitter fastknäppt på hjälmen. Jag kränger på mig ryggsäcken. Mest vatten men även lite mat, och extra ammunition högst upp, lätt åtkomlig. Reservbatterier innanför dragkedjan på locket plus infraröda lyspinnar, en tygtrasa att vira in nattkikaren i när dagen gryr, solglasögon, solkräm. Allt det andra har jag redan på mig, i olika fickor i byxorna och i min utrustning. Jag tar några klunkar Gatorade ur camelbakens sugrör och knäpper på radion. I mörkret räknar jag klicken när jag vrider kanalknappen och försäkrar mig om att jag är på rätt kanal. Trycker in den lilla hörluren i örat och tar på mig de skönt mjukslitna motocrosshandskarna med avklippta fingrar.

Kompisen mittemot, Steve, drar mig i skjortärmen. Trots oljudet och mörkret uppfattar jag genast att han har problem med att få på sig ryggsäcken. Hans jobb är att hålla reda på och dirigera de olika flygplan och helikoptrar som surrar runt i himlen och understöder oss ovanifrån, och hans utrustning, speciellt ryggsäcken, är tyngre än min. Jag lutar mig over Ringo och trevar runt, lösgör ryggsäcksremmen som har hakat sig fast vid en teleskopisk aluminiumstege. Stegen sitter fastspänd på en mes som sitter på Robs rygg. Rob är prickskytt och prickskyttar kånkar på stegar.
****
Wheels down, two minutes!
Piloterna har sagt det i miken, och chefen som har hörlurar inkopplade i det interna systemet hör tvåminutersvarslet. På precis samma gång sticker chefen och Chief ut varsin hand på rak arm, två fingrar spretande i mörkret. Vi har väntat på signalen. Alla bekräftar genom att härma, håller ut armen, två utspretate fingrar.

Vi ställer oss upp allihop, redo för stöten när hjulen slår i backen. Halsar sträcks då man tittar ut ur de runda gluggarna. Plexiglaset har tagits ur så man kan se ut och så man kan skjuta vid behov. I hörlurarna får Chief instruktioner från piloterna och pekar med armen för att visa målets riktning i relation till helikopterns färdriktning då vi landar. Helikoptern gör ett par vilda svängar, kränger hit och dit, och vi håller fast i de röda tygremmarna.

Ena sekunden ser jag klippor och bergsväggar stryka förbi, sedan en skymt av några små fyrkantiga lerhus omgivna av murar och fruktträdgårdar. Vi gör en skarp sväng och nu ser jag rakt upp i himlen, stjärnor, men månen har ännu inte gått upp.
****
One minute!
Helspänn nu. Vår chef tar snabbt och lugnt av sig flygarhjälmen, snäpper på sin stridshjälm, fäller ner och knäpper på nattkikaren med en snabb, van rörelse. Detta är de sista sekunderna innan det oförutsägbara. Vi kan bemötas av kaos, eldstrid, extrem fysisk ansträngning, eller så kan det bara vara tyst och lugnt. Helikopterns jetmotorer vrålar. Skriker. Viner. “Wheels down”, det kritiska momentet då vi tar i backen, kommer vilken sekund som helst nu.

Alldeles innan "wheels down" ändras propellrarnas vinklar. Propellerslagen saktar ner, blir kraftigare och dovare och dunket slår emot trumhinnorna och gör ont.

Nu börjar gnistor flyga. Sand och dammkorn sugs upp och slår i propellrarna. Det enda man ser ur gluggarna är gnistrande tjugometers vinkelslipsskivor, jättelika snurrande tomtebloss. Och så kommer dammolnet. En plötslig storm, en orkan av damm och jord och sand. Man kan inte se en enda meter framför sig, det tjocka, tjocka dammet virvlar in i helikoptern. Trots skyddsglasögonen tränger jord och damm och sand in i näsa, mun, överallt.

Och så kommer stöten. Jag tar svikten med böjda knän. Bara bakhjulen gör kontakt med marken, helikopterns framända hänger fortfarande någon meter uppe i luften. Det är nu vi är som mest sårbara, och det gäller att hoppa av och för helikoptern att avlägsna sig så fort som bara möjligt.

Bryggan är redan nere och vi springer ut i dammolnet utan att se nånting. Tio, tjugo meter kanske, ner på knä. Trettio killar och en schäfer. Det hela tar bara några sekunder, fem eller tio max, och helikoptern som aldrig riktigt landat sätter gasen i botten och försvinner. Ytterligare några sekunder och det dova trummandet försvinner bakom nästa bergskam.

Tystnad.