Jag har aldrig särskilt intresserat mig för elektricitet. Kalkyler och diagram, volt, ampere, watt och ohm. Tråkigt. Apparater och maskiner och elektroniska artiklar för stackare som söker glädje i materiell konsumtion. Det kan förvisso röra sig om praktiska grejor, men knappast vackra. Känslomässigt tilltalar mig elektriciteten på ungefär samma sätt som betong eller diesel.

Och elektriker brukar vara så förargligt praktiska. Trevliga, rediga, och sansade. Ibland verkar de helt sakna zigenargenen, den välsignade galenskapen, det spontana, oförutsägbara som sätter sprutt på tillvaron.

Men så träffade jag min lilla amerikanska elektriker -- eller borde jag säga elektrissa?

Som en blixt slog hon ner i fältpostkön, alldeles intill mig. Och består inte blixtar av ström? Liten och smal men fulladdad av så mycket energi att hon omgavs av ett vibrerande kraftfält. Jag drogs till henne som järnskruven drogs mot den strömförande kopparrullen i barndomens fysiklektion. Och då vi bytte mobilnummer slog det gnistor djupt inuti hennes intensiva svarta ögon - tattarögon gissade jag, men hon visade sig vara blackfootindian, så där ser man.

...

Då jag vidrörde hennes hud var det som att få en stöt och det knastrade i min hjärna. Och när vi kysstes njöt jag av hur hennes ström ilade genom hela min kropp. Sen kortslöt vi varann flera gånger.

Nä, den här elektrikern är inte ett dugg tråkig. Och jag fascineras av elektriciteten!