Händerna vilar.

Mot det skapades gränser.

Jag håller i dikten. Lampan och stormskyddet. Ovant försöker jag så. Stark är den, smidig men ännu samlad. Ett lugn som låter.

Stenen oändligt tung i sin egen skugga. Trevande, nästan utsträckt. Skrov av brosk och senor i dyningarna. Man kunde röra under dem, vispa upp det som vällt och sjunkit.

En sten träder in i sitt skuggrum.
Dagen åldras.

Skuggan under sin modersklippa. Som rört sig dit, fördolts eller krupit tillrätta. Världen är kristallin. Nästintill fullbordad, inlagrad. Förseglad. Fossilformen av en hand, överlämnad -

kvar i ett utslaget hår. Ett skal. Att vara i, inte vara i, röra sig in i och ut ur. Blodets bjärthet, färgämnet. Syra, genom. Lämna, sjung bort allt annat till en strömmande rörelse. Att inte kunna veta. Det. Det är det som hela tiden bleknar, som ligger utspritt. Kött till grått till gult till vitt till dansande ljus     dansande   ljus.

Skroven av ben     lasten som burits, delad. Någonting ännu gränslöst. Smak som ekar mot tunt särade läppar. Som kunde eka.

Ja, dikten är en fågel. Ett tydligt öga. Blinkhinnans segel. Det enda som rör sig, som stilla fuktar, för undan det orena. Näbben håller den uppkrökt. Stum och vidgad. En avtryckare; den bågen, samma anspänning. Det där som vrider sig. Skakar. Klunga av fjädrar runt luftslaget inom ett bröst, under det. Det som samlats för att bära något ut. Som håller det och ännu knådar. Som en tunga torkad mot gommen. Som bägaren. Som hur klangen ändras när den fylls.

Att hantera det. Krympa till pipan, krutsmutsen. Det är ett innandöme. Likt allt. Likt nätter inkrupna i formen av starka händer av ljus. Nätterna i dikten, eller dina. Även mina.

Nej, man kan inte fästa en beskrivning. Fågeln har ingen färg. Ingen samtidig, meningsfull. Svaga avtryck bara, skrubbade mot handen.

Ämnet, bägaren.

Genom mitt lossnande handkött urskiljs det vita. Kärnhöljet. Där tecknen kanske ska skrivas, där de i alla fall måste erbjudas plats. Lyser med dämpat sken. Igenom, in. Hur det går upp för mig. Fingrarnas ben, spjälet som använts till buren.

Skroven, allt de tränger undan. Buktigheten, anbringad mot farvattnet. Som stenarna och skuggorna. Som händerna och det hållna.

Dikten är i rörelse.