Färdig kastar jag mig ned i det
nedsänkta.

Våra spår har lett mig,
hela vägen.

Undanträngt är mitt eget
jag.

Vår godhet och ondska är gemensam,
vilar på samma sten som dränks
av forsens skum,
försvinner i solens bländande sken.

Våra ekon vilar tryggt
när berget reser sin skugga över
tystnaden.

Allt står stilla,

björkens löv väntar
på villkoren som ska rassla i
vinden.

Himlen följer oss.

Jag vaknar
i min egen säng,
varma ögonblick
rister i min kropp.

Det var längesedan vi
skilde våra kroppars längtan.

Stjärnhimlen blir vår kompass
i dimman som omsluter.