Tänker att det finns för få av oss,
av dig och dig och dig och
Du förstås.
Av vissa finns det för många,
dom där som gör att även stora utrymmen
känns för trånga.
Sedan finns det den som plötsligt naglat sig fast,
helt utan att fråga om lov och
aldrig ger dig någon rast.
Ja. Om det fanns fler av oss,
hade då kötidskänslan varit mer likt
ett tomtebloss?