Det är väl en poets
öde
att uppleva saker och ting
på ett annat sätt
en dag är jag som en fjäril som vill komma åt varenda blomma och är ivrig att flyga runt och sprida glädje och sång
och dans
och nästa så är jag i min nattlinne
och allt går så långsamt
och jag ser på alla saker i grå färg.
Hur kan allting bara bli så där snabbt rosa- sen svart
jag känner av andras tankar och känner av deras dåliga energi
jag vill inte ha det fastklistrad på mig
men på något sätt lyckas de alltid lämna
sina krämpor på mig
så jag tar ut på en lång promenad och för
varje steg jag tar lämnar jag
det dåliga bakom
och börjar le och känna mig lättad