när vi blundar tycks ljuset ändå nå oss

det är vår och solens strålar tränger ända in i själen

vet du, älskade,

det spritter i benen när vi springer upp på utkiksplatsen,

blickar mot den plats där vi förenades

berget tycks så stilla, men ändå känns det att det vaggar oss,

liksom sluter oss i sin stumma famn,

vi lyssnar

och hela himlen tycks vänta

i morgonrodnaden tecknas våra drömmar mot horisonten

nu kan vi bara öppna våra händer och hålla drömmen levande intill oss

och jag vet att du ännu inte är riktigt vaken

men när du ser himlens rodnad

så vet du

© Birgitta Wäppling, 23 mars 2014