Det blåser ljumma vindar,
och isen sjunger på sista versen.
Men den håller än och jag har
ristat in min älskades namn
i den porösa sörjan.
Vore trevligt att få hålla hennes
hand innan jag dör.
Ja, jag är inte gammal än jag vet,
men man vet aldrig när man
ligger ner som rådjuret
gjorde här en gång.
Nu syns bara några enstaka benknotor.
Jag försöker njuta av varje vår och
sommar som om det vore den sista.
Men döden är också ganska vacker.
I alla fall här långt bortom
bårhus och kremering.
Lycklig är den vars lik aldrig hittas.
Jag vill bli en del av skogen
jag älskar, en del av platsen
där jag drömt och önskat, en del av
platsen där jag känt frid och varit lycklig.
Och jag vill alltid vara nära tjärnen där
jag ristade in min älskades namn i isen.