Jag springer, letar, famlar efter den fladdrande guldgula och gäckande fjärilen. Den som jag aldrig ska få. Evigheten är dess namn. Vart är den på väg? Då och då får jag syn på den igen och försöker fånga den. Snubblar till, den här gången utan att bry mig. Jag låter mig falla i det mjuka gräset och pustar ut en smula. Rösten får upp mig igen. ”Här är jag!” Jag reser mig och springer vidare. Nu längs ängens ena kant. Börjar bli trött och flåsar, men tar i. Sneglar mot kanten. Ängen som inte tycks ha någon fortsättning alls åt det hållet. Vad finns på andra sidan? Tänk om man kommer över den där, till synes magiska kanten. Så faller jag igen, helt nära, men drar mig bort från den. Gräset är så mjukt. Vad var det jag såg där borta? ”Kryp!” hör jag någonstans ifrån. Jag kryper försiktigt fram emot den där kanten. Marken är varm, mjuk och skön. Tittar ut. Bortåt, neråt. Det verkar ödesbestämt att kanten dras till mig. Eller tvärtom. Lite som att ödet vill att jag ska falla över den. Vill den det? Den tycks ändå vilja att jag ålar mig ut en smula. Fjärilen cirklar över mitt huvud, men nu vågar jag inte resa mig. Den har åsikter!! Är det fjärilen som har den där befallande rösten? Eller kanten i sig? Märkligt! Skönheten i vyn tilltar. Det är nu alldeles tyst. Nu ser jag den branta sandväggen riktigt tydligt, när jag tittar rakt neråt. Den där kanten där den böljande blomstrande ängen övergår i ett brant stup blir plötsligt något mera än bara en kant! Jag tittar mig försiktigt omkring. Men inte bakåt. Det går inte. En ny värld öppnar sig! Långt där nere syns en smal strandremsa. Gnistrande ren. Ingen syns till, men jag har på känn att jag snart får sällskap. Längs branten skimrar en och annan kristall i den hårt packade nästan lodräta sandväggen. Vidunderligt vackert. Något för dem som faller ner här att titta närmare på som en sista njutning. Jag får för mig att blotta anblicken av kristallerna får själva fallet att hejda sig för ett - om än obevekligt - ögonblick. Det fanns ju inget staket eller annat som hindrar. Sanden är ljust beige och ligger slätt utan stenar eller klippor som sticker upp. Tuvan i kanten på ängen jag ännu ligger på är mjuk och stadig. Grön och saftig, men på något sätt inte min. Jag har den till bara låns. En stund. Man håller i sig. Det svindlar men höjdrädslan falnar som glöden i kakelugnen när eldhärden gjort sitt för dagen och kakelugnen ska sprida dess värme under natten. Rädslan blir förtrollning. Det är snälla varma vindar som smeker mig. Vinden vill mig väl. Rufsar mig lite i håret. Långt där nere glittrar ett hav i blått och vitt. Inslag av guld och ljust grönt. Något renstaka skär bryter den glittrande oändliga havsytan, och låter sig behagfullt smekas av de loja vågorna. Sjöfåglar flyger lågt, långt långt där nere. Till synes utan mål. Jag anar att det är måsar med det är så långt dit ner för att kunna se så noga. Stränderna försvinner i fjärran, både åt höger och vänster. Mitt över den obrutna horisonten dröjer sig den bleka solen kvar ännu en tid. Jag ligger på magen och trycker upp ryggen för att kunna se den. Den döljs av en tunn molnstrimma. En kort tid är kvar av dagen. Solen blänker i guld och rött, nästan blodrött, när den hittar en springa i det skira molnet att titta fram från. Från sin upphöjda plats på den högt belägna ängen anar man något okänt. Vad?  Att skönheten i denna vy tilltar. Ännu en kort tid. Ännu. Eller är det något annat? Som ska hända medan dagen ännu lever? Nej.  Den ska sakta dö en död i skönhet. Övergå i en natt som aldrig blir som andra nätter. En som är lång, skön, kolsvart och evig. Jag lutar mig långt ut över kanten och börjar bli trött i ryggen...

Mellan 70 och 80 dör många. Så här fantiserade jag veckan före min egen 70-årsdag. Är jag så gammal? Tanken känns avlägsen nu. Man har vant sig. Vissa har nog evigt liv. Tror dom. Ängar är vackra.