En bubbla. En tunn såpbubbla hoppande på ett mjukt ylletyg.
Ibland hoppar den åt sidan så att den hamnar på golvet och spricker.
Det gör ont.
Folk trampar ner en.
De ser inte.
Men efter en stund går smärtan över och en ny bubbla kommer till.
En ny tunn såpbubbla hoppande på ett mjukt ylletyg.
Det är egentligen inte svårare än att bara peta till den så att den spricker.
Någon som rör vid en.
Man får veta att man finns till.
Man är någon.
Men ingen petar till den.
När någon rör den har den redan fallit till marken och spruckit.
Då går folk på en.
Trampar ner en.
Man är i vägen.
Då längtar man tillbaka till det mjuka ylletyget där man kan hoppa runt.

En tunn såpbubbla hoppande på ett mjukt ylletyg.
I bubblan sitter jag.
Ett finger som petar till den är allt som behövs.
Så man får veta att man finns till.
Hur svårt kan det vara?
Alla vet egentligen vem det är som sitter i den tunna såpbubblan som hoppar runt på det mjuka ylletyget.
Men ingen vågar göra något.
De är rädda.
Rädda att själva behöva sitta i en bubbla som hoppar upp och ner på ett mjukt ylletyg.
Men jag lovar.
Om man är två så är man inte ensam i en bubbla hoppande på ett mjukt ylletyg.
Man finns till.
Är man två kan man aldrig vara ensam.
Jag önskar verkligen att någon petar till den.