De svarta träden blommar
Längs med tårarnas dunkla stig
Kantad av tysta gravar
Och blodiga fält
Korparna skriar
I tystnaden

Långsamt vandrar en sargad man
Mot havet
Det djupa och svarta
Oändliga
Tystnaden breder ut sig

Denna sargade man
Dold av en svart huva
Som för att dölja sitt stripiga hår
Och fårade anlete
Han vandrar där, mot havet
Där hans söner är begravda

Gudarna tar allt ifrån oss
Och Hel håller deras händer
Likt de en stormig natt
För tjugo år sedan
Till doften av tjära och trä och panik
Berövade en sargad man hans söner

Minnets spöken ekar
På sorgens svarta stig
Och allt som en gång var
Skall snart glömmas
Till korparnas hesa skrin
Bland träd som blommar i blod
Vandrar en sargad man
Mot den plats där han skall dö
Till en doft av tjära och trä och tårar
I havet
I gudarnas isande famn