natten formar en ångerfullt darrande hand

fullmånen är den kastade silverpenningen

svekfullt förtjänad

jag sträcker mig mot den

tvekar

~

hägn är jag

för tvenne djur

jag inte känner

som ständigt skiftar roller

förföljare och byte

tand för tunga

~

upp

upp

träden

en svart sprickbildning

som veckar sig

från kanterna mot en tung blå mitt

en ålderdom i zenit

hundra fåglar

plirrande, vrisslande

driver den

krackelerar kvällen

världen

med sin obegripligt unga

iver

~

ur djupet av din

närvaro

det inte tysta djupet

men det

bortom tystnaden milda

likt droppstenar av vind en vårkväll

ur det

föds och lösgör sig

ett landskap som

flagnar bort

ur ögonen

~

jag höjer mina händer

från den enda kullen