hon var tjejen som fick vartenda ord att låta klockrent
hon kunde förtrolla en med ord, med hennes frågor och hennes svar
hon utstrålade attityd, som att ingen jävel kunde krossa henne
som att ensam var starkast
och hon såg mig för den jag var och hon gillade det hon såg
jag var inte längre den folk trodde jag var
jag var den jag faktiskt var
och vi läste av varandra som ett gammalt gift par
och vi kunde räkna med varandra
och jag var tuffast i världen och hon var tuffast med mig
ingen kille eller samhället skulle få krossa oss

jag saknar henne
jag saknar henne som fan

jag antar att min perfekta bild av henne förstördes när hon valde honom
jag trodde hon var den vän jag alltid drömt om
jag trodde inte hon var mänsklig
men fan det var hon
och jag är så arg på mig själv
för jag bygger upp bilder
och jag gör ju också dumma val

varför honom varför honom varför honom