det var längesedan han ringde nu.
eller ens hörde av sej alls.
tänk om hans föräldrar, kanske hans mamma skulle ringa mej nu och inte låta som hon brukar, och hon skulle säga att det har hänt något väldigt hemskt, han har blivit påkörd av en bil och läkarna tror inte att han klarar sej. Tänk om hon skulle säga så?
Och jag skulle tappa fattningen och bli helt galen och börja gråta och det går inte att stoppa.
Och hon försöker trösta mej på telefon men det går inte.
Och han bor 60 mil från mej så jag kan inte åka dit för att säga hejdå.
Nej, jag kan faktiskt inte det.
Och jag är ensam hemma så jag skulle ringa till pappa som är närmast, 3 mil bort bor han.
Jag skulle ringa till pappa och säga att han måste komma hit, för jag klarar mej inte. Han skulle inte säga att han inte kunde för att han skulle jobba imorgon, nej han skulle komma direkt.
Det vet jag, för sånt gör pappor, i alla fall min pappa.
Och tills han kom skulle jag gå runt och gråta i huset, nej jag skulle inte kunna sitta still, och jag skulle inte tänka på att klockan var mycket. Och så skulle jag krama min hund tills hon går sönder och samman och dregla på hennes päls, men hon skulle bara sitta där och se snäll ut, för hon gör det.
Sedan skulle pappa komma och jag skulle springa ut till bilen i bara raggsockor, för jag har på mej det innan jag skall sova. Och jag skulle krama pappa hårt hårt, och han skulle säga lilla gumman och vagga mej fram och tillbaka.
Sedan skulle vi gå in och hela tiden skulle jag önska att hans jävla fan skitmamma skulle ringa, nej ännu bättre Han skulle ringa och säga att det var visst inte han som blev påkörd, det var en som var lik honom fast det var en massmördare som ändå skulle avrättas.
Fast han ringer liksom aldrig och natten blir evig och jag blir aldrig densamma.

Ja, så kan jag tänka ibland.

Men nu får vi hoppas att han ringer snart.