Det hopplösa växte sig till glaciärer,
förnuftet vacklade och föll ner.
Jag bepryddes med taggiga barriärer
och allt vart åt helvete och inget mer.
Men en stund av glädje kom till daga,
den bröt igenom min barriär,
och allt blev att kännas som en saga
med ett lyckligt slut och allt det där.

Då hoppet hade bleknat härjade nöden
och den höll mig som i ett grepp av sten,
enda utvägen tycktes vara döden
men jag kom ut på darriga ben.
Och sen stod jag där i ljuset
lite förvirrad men med ett nyfunnet mod,
tankspritt irrade jag runt i lyckoruset
medan hoppet eldade på mitt blod.