Det jag saknar mest är ögonen på Kajsa då hon då och då vänder sig om medan vi ligger sked och jag har handen om hennes höftkam och är inne i henne. Hur det liksom rycker i synnerven på henne, och Iris, Iris: hur de flerfärgade ljuden; de halva bokstäverna, nästanfraserna, ja, rentav siffrorna.. som slipper ut ur hennes vidöppna mun då jag står bakom henne och gungar (ja, också hon vrider sig ibland om och tittar på mig, hon med mörkbruna nästan svarta ögon). Jag är nu klar med Iris och jag ville inget annat än avsluta, men jag grämer mig fortfarande över att jag inte reagerade då hon la sina nakna bröst mot min nakna rygg den där gången då jag hellre ville konstruera en låtlista på spotify. Det kan ha varit den sista gången. Jag hade velat krypa ner mellan hennes lår en sista gång. Jag ville smaka en sista gång.

*
På mitt jobb ler arbetskamraterna plötsligt brett i ena sekunden för att vid nästa glipa titta till långt i vrede. Där förekommer inget löpande samtal inom områdena psykologi, solidaritet eller politik. Begås misstag (ett barn springer bort, eller man brister i förebyggandet av plötsligt uppflammande våld) så förklarar man det med att "det var en annan som borde ha funnits där, ty jag var upptagen på annat håll även om jag såg det hända; jag hällde vatten på gryende våld, jag motade en bortflyende" - i det avståndstagandet av eget ansvar kan man finna en uppriktig hetta. Man ligger lågt då det gäller öppenhet kring mänskliga skröpligheter: ”jag har en dålig dag” eller ”jag är så jävla less på de där fem grabbarna” säger man på egen risk, ty sådant kan tas emot med allvarsam undran eller i mottagarens bjärt förevisade känsla av att nu blir det besvär eller av ett alltför snabbt ”jag var ensam ett helt år med fem med diagnos och tjugotre stycken mellan 06.30 och 07.15”.
Kort sagt: på mitt arbete orkar man inte lyssna, men trots det instängda frilägger man resurser för att på skilda vis förmedla ett ”man är överallt, du vet ju hur JAG är, står och småspringer, haha, sitter aldrig still”.

Det rycker i deras mungipor, det kommer oartikulerade ljud, ögonen stirrar till eller kniper ihop, de haltar och tar sig åt ryggsluten. Jag tror ibland det är något fel på fläktsystemet, men det är alltid de, ljud ur deras munnar. De är trasiga, fattiga på ord och förstånd och de har lärt sig att de måste överleva. De har jobbat för hårt för länge för att klara ledighet. Pissfabrik. Mitt huvud sväller, svämmar av bilder av utsatta barn med sluddrande mammor klockan tre på eftermiddagen, arroganta åttaåringar som bara säger "nej, varför det", elaka barn som drar sina stjärthalvor åt sidan och vill visa upp sitt stjärthål. Jag äter min middag, skjuter undan tallriken och lägger mitt ansikte direkt på köksbordets svala vitmålade yta. Drömmer att min bostad invaderas.

*
Efter gangsterfilmen på tv somnar mitt barn i soffan med kläderna på. Jag stryker honom kort med hela handen över kinden, han ler, möter min hand sovande, vilket han för länge sedan slutat med, som hade han en magnet insydd i ansiktet. På morgonen ligger han kvar, vriden och flerledad, med de långa händerna om en kudde och strumpfötterna på fönsterbrädan. Jag tänker att jag ska köpa oss en tresitssoffa innan det är försent. Orange?