Kersti-Adams-Ray, ja just hon, som tog hit Beatles 63 till "Drop in" i tv. Hon som är mor till Daniel...ja hon. Hon hade ett program i radio, "Bandet går" 73. Där kunde alla skicka in bidrag som de spelat in på sina Tandbergs Bandspelare.
Så började det.
Jag och min kompis,(troligtvis lite smått anonym väljer jag att tro) hade som vana att träffas och just göra det, spela in musik. Trenden var tagen direkt från de mystiska "Filemon Arthur and The Dung". Altså man spelade på allt som lät, element, kakburkar bord, visslor, flöjtar gitarrer, munspel och Spagettipaket. Ja ni fattar. I en ändlöst spontan improvisation. Sen kom det alltid fram en text någonstans från det inre hörnet av rummet. Ofta väldigt genomarbetad och nyanserad (NOT!) Kort sagt de långa jammen, som min kompis uttryckte det "Minst en timme eller fjorton dar! Annars kan det kvitta!" de fick bli som ofta improvisationer ska vara.
Saken var den att jag var kunnig i en del instrument, gitarr, fiol, tvärflöjt, munspel och lite annat. Min polare hade ett stort hjärta för musik och ett väldigt driv, så han kompenserade sin då okunnighet och tillförde en slags vildhet, som tiden krävde. Vi var skitbra!!
Kort sagt, vi hade väldigt roligt, rökte skojiga cigaretter och njöt av livet. Så var tiden då.
En vacker dag, kanske en Torsdag...skickade vi in ett långt bidrag till just "Bandet går" och tiden började gå väldigt långsamt i väntan på svar.
Som band tror jag att vi kallade oss "Hemlängtan". Helt okey i tiden för "Älgarnas Trädgård" Och "Fläsket Brinner" osv.
Vi fick svar!! Inslaget sändes på en regnig Lördag 1971. Vi hade samlats ett helt gäng framför radion. Lite öl, mjuka pepparkakor med ost och röka. Vi lyssnade till det som egentligen när jag tänker efter var mest roligt att utföra än att lyssna på. Men vi njöt av vår framgång.
Tiden gick som den brukar göra. Vi träffades som vanligt, dök in ui vår introverta musikvärld, lyssnade på Pink Floyd, Moody Blues, Jethro och annan riktig musik. Och spelade.
En dag ringde telefonen. Den gjorde inte det så ofta.
- 121118 (Man svarade med nummer på den tiden)
-Är det Jan Linderoth? En kvinna, stockholmsdialekt...va fan?
- Ja..
- Ja hej du..mitt namn är Kersti-Adams-Ray, Sveriges Radio.
Rummet tog ett varv runt omkring mig och jag kämpade för att stoppa det.
- Ja..och vad...
- Jo såhär Jan, vi har i redaktionen utsett dig och din kompis..pappersprassel...Hemlängtan hette väl bandet..att få göra ett uppföljningsprogram på det inslag som sändes i "Bandet går"
- Ja?? Hur då?
- Ni får altså en halvtimme i radion med inslag av intervjuer och er musik.
Resten minns jag inte riktigt. Det var nog praktisk formalia och sånt.
Min polare som inte hade telefon fick ta emot en efter språngmarschen andfådd Jan vid sin dörr.
-Hoon...riingde!!!!!..Adams...Ray...vi ska..spela vidare..
Ja, efter att ha lugnat mig fick jag ur mig hela historien. Givetvis brann vi inom oss. Nu jävlar musicworld!! Here we come! Homelonging Boys!!!!
Det var nog precis här allt gick åt skogen.
Vi satte oss ner uppeldade och började spela..vi började ofta med en ton ett ackord..och lät det växa ut mer och mer tills efter nån kvart någon slags transliknande musik uppstod och sen kom det ord eller nynnande.
Men den här gången fortsatte det entoniga e ackordet, och fröet vägrade växa. Vi svettades ett tag. Försökte gång på gång...Sen blev det väldigt tyst.
Något hade dött och förlamats i en underlig ambition att göra "bra musik" inget av det abstrakta och fria fanns kvar.
-Vi måste ha en bas och fler sångare..säger polaren
-Va fan det vill hon ju inte ha! Vi kan väl inte börja arrangera plötsligt. Svarade jag
-Det måste vi ju, om det ska bli nåt!
-Det Är ju nåt! Det är ju det som är grejen! Fattar du inte...
Ja, ni förstår. Han slängde igen min dörr med -Jag fattar nog faaaan! Som en svans efter sig.
Sen kan inte musik uppstå, varken då eller senare. För det krävdes en nästan meditativ vänskap. Och den fanns inte att finna längre.
Mitt samtal till Kersti-Adams-Ray var kort och bittert.
- Hej det är Jan Linderoth. Bandet har upphört.
Bandet går, gick vidare och försvann!
Så det blev ingen musikkarriär, bara en halvtaskig poet och målare.
Kanske lika bra det, det är ju ändå så jävla jobbigt att turnera!