Jag saknar kaffekasken. Jag saknar mitt eget lustiga ansikte till snapsen. Jag saknar en starkölsburk i näven, som en del av näven, att klämma på. Jag saknar Susannas andetag. Jag saknar Maritas orgasmer: som en stjärnhimmel över Torneträsk i januari, som ett akvarium fullt med exotiska fiskar. Jag saknar Sune Mangs. Jag saknar mitt barns småbarnsröst. Jag saknar Svappavaara 1975; svarta och röda kulsinter vid dikeskanternas rallarros och i fickorna, kulörta märlor i en tiolitershink, kart, muskelvärmarna som jag gav och som jag fick, brevbärarens svammel, Lasse Wiss sträckta vrist, Thereses tröja. Jag saknar Knoll och Tott, jag saknar Pigge och Gnidde. Jag saknar ett väldigt bra kök - ande och märg - i Karesuando; hur det luktade av snus och sik, hur kanterna i rummet var runda; saknar skriken och skratten av de respektlöst berättarglada människorna, de utdelade blickarna av förakt och ömhet; fiskfjällen i diskhon; de bara fötterna i kors med de välklippta tånaglarna på en galonklädd kökssoffa; darrande händer om ett vithårigt huvud. Jag saknar knacket på en snusdosa i silver. När människorna där dött eller flyttat därifrån så tog det inte lång tid innan dofterna försvann och köket blev mätbart, utan liv, utvädrat.
Jag saknar Hasse och Tage, jag saknar Olof Palme. Jag saknar de där mjuka byxorna, de något för korta som var lite sladdriga nertill och lite för tajta över lår och lite för lösa över stjärt; med resår som någon gång blänkte till upptill som en jämn tandrad; gärna ärtgröna eller senapsgula byxorna. Jag saknar anblicken av dem. Förknippar dem med bubblande kokkaffe och mariekex i en verktygslåda, Saxons och fjärilar på kakelplattorna. Minnena finns. Men de räcker inte. Allt det där är borta.