Jag har kaffe, gott kaffe. Jag har, hastigt och ibland olustigt, mitt eget förvånansvärt föränderliga ansikte i spegeln. Jag har en burk Trocadero i näven, att suga på. Under mina resor i Norrbotten har jag en mer sällsynt men ack så godare Portello. Jag har minnet av Susannas andetag under mina ögonlock, medan jag närmar mig min egen utlösning. Efteråt är hon, som sig bör, upplöst. Efteråt ligger en grå filt över ansiktet, och under huden - ibland omsluts jag av en sällhet som liknar en narig äng med prästkragar inte långt härifrån, andra gånger är filten våt även efter den har torkat. Jag har Kjelle Bergqvist och Johannes Brost, bägge två bättre på äldre dagar än de var som unga. Jag har mitt barns uppfriskande oförskämdheter. Han är intelligentare än jag, faktiskt smartare, om inte snart så med tiden klokare, naturligtvis vackrare (inte minst på insidan).

Jag har Bredäng och Skärholmen; svarta och röda hjärtslag vid betongtorgens bärande pelare och i fickorna har jag knutna nävar; i en tiolitershink ligger kulörta trasor, mer eller mindre utsugna, och örfilar som jag dagligen får; vanligt svammel om väder och vind, sportlegendaren Bosse Hanssons glömda underkropp, vinjetten till Hylands hörna. Jag har min pappas roströda kofta från 1970, jag har Lydias kvarglömda ring, jag har kängor från Bayern. Jag har i bokhyllan Ulf Lundqvists Assar och Nina Hemmingson, jag har ”Min vän Lage” av Eva Lindström och Anna Höglunds ”Först var det mörkt”. Jag har ett bra kök – för framvälld vrede och kyssar, ja. I mitt kök luktar det av potatis och en obestämd fläkt av talg samt måhända tran, nej, aldrig finkel, men en aning beckolja. Där hör jag skriken och skratten från de respektlösa berättelserna ifrån Tornedalen – ibland inne i mitt huvud, ibland utsagda; jag ser för mig de förhärdade blickarna men också ömnad. Det sistnämnda som rännilar av smältvatten på en frusen älv, som hårda korpsvarta renskitar i skarsnö, som trögt fallande snö under storstrejken 1912, som nåd. Jag har vältande kaffefilter i diskhon; jag har under bordet de bara fötterna i kors med slarvigt klippta tånaglar, ibland kärleksfullt småsparkande en eller annan. Jag har händer om ett trött ansikte, oftast mitt eget, naglar mot ett skägg, alltid mitt även om naglarna understundom är en annans. Här lever människorna tills de dött eller flyttat härifrån och tillsvidare doftar det liv: instängt och pågående, som svept.

Jag har Özz Nöjjen och Klungan, jag saknar Olof Palme. Jag har inte sarkom.
…