En tiggande kvinna i min ålder
satt utanför den stora katedralen
och jag fick syn på henne i kön
där vi var många som trängdes
vid en liten ingång.
Den stora porten var stängd
eftersom det pågick en reparation.

Alldeles framför mig
armbågade sig
en stor och kraftig man fram
och i jämnhöjd med tiggerskan
tog han ett snedsteg
och hade sånär trampat på henne.
Jag såg hur hon höjde armarna
framför sitt ansikte till skydd
med en förskräckt och lite uppgiven min.

Den framstormande mannen
tycktes inte se kvinnan
eller ville inte se
och för honom
kunde hon vara en hund
en katt eller snarare
en liten myra på marken
inte värdig att vika undan för
och att be om ursäkt
för att han höll på att trampa ner henne
fanns nog inte i hans föreställningsvärld.

Vad gjorde jag själv?
Jag blev förskräckt och ledsen
men visst borde jag ha stannat upp
gått ur kön
öppnat min plånbok
och gett kvinnan en slant
men jag föstes bara vidare
sorgsen i hjärtat
in i helgedomen öppen för alla turister.

Minnet av kvinnan
med de hjälplösa armarna
framför ansiktet
förföljer mig
men vem har störst skuld
mannan som inte ville se
eller jag som såg och inte ingrep?