Det sticks och killas, vad skall jag göra? Får fnatt tror jag, sliter i otyget som gnager min tå.

Han är lagom glad och väser så huggtänderna blottas. Jag fnyser och slänger honom i papperskorgen.

Jag lägger mig igen och ler förnöjt, lobotomin går av stapeln imorgon klockan 09:00 så jag bara myser då jag fantiserar om operation scenariot.

Jag vaknar plötsligt.

Det skrapar på fönsterrutan och jag ser siluetten av något stort och ohyggligt.

Nej, dom får inte komma redan nu! Snälla gå härifrån och kom tillbaka på måndag då bandaget är avlägsnat.

Jag blundar så hårt jag kan, grimaserar med hela ansiktet. Efter en stunds idogt lyssnande efter klampande steg eller en frustande andedräkt så vågar jag öppna mitt ena öga. Jag sneglar sakta mot rutan. Jag ser inget konstigt utan allt verkar vara i sin ordning. Fönstergallret är på sin plats och ger ifrån sig ett gnissel för var gång som vinden susar förbi.

Jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen och jag kan sluta mina ögon. Ah! Så skönt att ligga här.

Men så klias det väldigt på näsan och jag måste bara klösa lite, men aargh! Jag kan inte, handen är som fastnaglad, kan inte rubba den en centimeter. Jag tar i allt vad som går och känner hur jag blir varm i ansiktet. Jag ger upp, utmattad av allt slit och det kliar så jag håller på att bli tokig. Snart kommer otyget att krypa upp i min näsa för att bebo sig i mina bihålor.

Nu får det vara nog!

Jag skriker med all kraft som finns i mina lungor, hela sängen verkar resa sig. Skriker tills det bara kommer ut ett ynka puh! Lampan i taket tänds och det svider till i mina ögon. Jag ser knappt något alls. Jag hör ett rassel för att i nästa sekund se hur två gestalter tågar emot mig.
Jag hinner se hur något blänker innan det slits i mig och vänds och vrids, det svider till på sidan av låret och jag skall precis ge ifrån mig ett aaaaah! Då ett lugn faller över mig. Jag måste bara le, så jag ler som aldrig förr och känner ett skrämmande välbefinnande inombords.
Lampan släcks och det rasslar till igen.

Jag ligger och ler och tänker på morgondagens lobotomi……underbart!