Han lämnade dig uppfläkt
Uppsprättad, blottad för andra i skam som gav men.
Och du rullade dig likt en skadad maskrosstjälk, med en skönhet endast ett barn kan se. Självklart finna de tröst, från den som ständigt fallit ned, som har insikt i hur smärtan hugger och förstör, hur den ur ditt bröst pressar all luft.
Moder, som tycks bära allas sorg och kors. Han går igen och igen, samma man, stöpt i annan form. Låt honom gå förbi.
När du åter känner igen, är ilskan den förste att återse. Sen följer en lång tid utav tårar, som tycks falla även när du ler.
Allt det där fina, kärlek som rör vid dig likt krossat glas, det smärtar så när du rör dig framåt på splittrade drömmar och hopp. Och när de ger, skriker du invändigt, och ber dem att inte ge mer. Framför, bakom, breve är det någon som får, någon som tar emot och förmår.
Om de bara kunde hålla dig längre än en stund.
Om jag bara kunde få känna mig hel