de möts
från irrvägar vida
från färdvägar krökta
utsiktslösa nyss

de ser in
läser livsboken
hulkar åt varandras
ärrbildande ögonblick

de hungrar
deras hjärtans hudflikar
tentaklar genom rummet
det som ännu finns

dem emellan smälter ljuset
blir rodnad
tvingar svett till ytan
händerna griper ännu luft

den vintertysta, fågelsångslösa tiden
viker som cirrusmoln
före den nalkande stormen
brusar som vattenfall

en lyckans fågel
slår sig till ro vid skrivbordet
i svala bersån, över deras huvuden
en fjäder, gullpudrad faller

i skuggan av en fallande fjäder
flikar sig deras tilltufsade fjäderstrålar samman
tätar sig gliporna mellan strålarna
till nya bärande vingar

de flyger
aldrig mer ensamma
i sökandet efter bärig vind
Zefyren tämjs i deras gemensamma andetag

i nästa gryning
landar de på stränder
hopsvämmade av nernötta sorgeberg
gör djupa spår i tid och evighet

Fjäderskuggan
Fenixfågelns klor
djupt slagna i deras
villande hjärtan


@teddy donobauer 2014