Sann kamratskap är att stå på köksgolvet i en utav Sveriges finaste restauranger, belägen i Varbergs fästning.

Att jobba sina 15 timmar, snubbla upp till vandrarhemmet bredvid där man tillsammans med sin vän för tillfället bor

Komma in, dricka en kopp grönt thé och genomföra sina armhävningar och sina sit-ups. En del av rutinerna, det som ger en grepp om verkligheten

Klockan 03:00.

Smyga in till sitt lilla rum, släcka den lilla nattbordslampan och låta det tjocka mörkret sluka en, tillsammans med sömnen.

Att väckas, klockan 05:30 av två små pojkar, springandes fram och tillbaka i korridoren precis utanför min dörr.

Två demoner, avgrundsbestar avlade av den mörkaste entitet av dem alla. Just denna morgon hade helvetet öppnat sina käftar och spottat ut dessa vidriga mörkrets hyndor. Deras springande steg ekade värre än det starkaste tinnitustjut och jag vred mig i plågor var gång de kom förbi min dörr.

Plötsligt pingar min telefon till och jag ser att det kommer från min kamrat, som sover i rummet precis bredvid.

"döda ugnarna?"

I det smått komaliknande tillstånd jag befann mig i efter flera minuters tortyr av dessa djävlars lakejer, tog det mig ett litet tag att inse att telefonens rättstavningsfunktioner spelade min kamrat ett spratt.

"Vi dödar ungarna i ugnarna." svarar jag

Varpå jag får ett "<3 <3 <3" tillbaka. De kommande timmarna spenderas i varsitt rum, tre meter ifrån varandra. Digitalt planerar vi det mest plågsamma sättet att dräpa de onda demonerna på.

Ugn?
Kasta dem genom fönstret?
Torr fisting tills de dör?

En blir förundrad över hjärnas kreativa förmåga när den lider av sömnbrist.
Vi kommer fram till att det absolut bästa sättet att ta itu med dessa odågor;
Är att säga till deras mor att vi är trötta.

Så hårda och tuffa var vi.