Skuggorna

De slingrar och kryper från alla springor och hörn

Pockar, viskar, lockar, kittlar, tisslar, tasslar, sprakar, knastrar

Och likt en allsmäktig guds hammare kommer insikten bärandes ned på dig och du krossas under dess obarmhärtiga, fruktansvärda, bländande, bedövande ärlighet

Mörker som kväver, främmande kala väggar, oöverstigliga berg mellan dig och grannen i rummet ovanför

Skaka, darra, huttra, jämra

En kropp som är ett fängelse och varje idé om en möjlig flykt är än mer hopplös än den innan och du ger vika och ger dig hän och kapitulerar inför den kaskad, den lavin av ohejdbar eld som insikten är

Du är dömd
Du är fördömd
Sanningen ej längre bortglömd
Nej, aldrig bortglömd
Bara bortgömd

Du har alltid vetat att allting var ditt fel

Och nu krackelerar du
Splitter och skärvor av glas som uppehållit chimärer

Brinn ensam; ingen annan är vaken, du är den sista strimman månljus en molnig vinternatt
Brinn ensam; för jag är sanningen inuti dig, och ingenting utanför dig kan rädda dig från mig


Jag är sanningen och jag tänker straffa dig för varje människa du knullade för att få glömma.
Jag är sanningen och jag tänker straffa dig för varje lögn du tänkt för att glömma
Jag är sanningen och jag tänker straffa dig för all den ilska du öst över andra för att skylla ifrån dig

Jag är sanningen, och mina eldar skall sluka dig levande nu. Jag skall kväva dig. Jag skall dränka dig. Jag skall begrava dig. Jag skall skära dig. Jag skall dräpa dig

Jag är sanningen, och jag skal forma dig. Jag skall förlösa dig. Jag skall vägleda dig. Jag skall lyfta dig. Jag skall hålla om dig. Jag skall föda dig; ur mina renande eldar, skall du återuppstå, och de tårar jag tvingar ur dig skall vara allt gift inom dig som sipprar ut, för att lämna dig tom och ren

Jag är sanningen
Min eld är mer än allt