Enkla människor
Ingen pratar, inte i den här verkligheten. Sammanbetten biter hårdare in i väggarna, allt är slukat och stängt. Då kom grannen in. Annars kom ingen , hon hade några väninnor innan hon började bli så arg att hon grät hela nätterna- Det var nog tabletterna som skrämde iväg dom. Allt tyst, ingen rörde sig- Den som andades skulle aldrig vara så dum igen. Han fick aldrig behålla några jobb. Inte för att han inte arbetade för det fanns ingen som var så bra på att arbeta. Men han var för arg. Det var asfalt någon gång ibland, dödgräveri, sopor och latriner- Står inte middagen färdig på bordet samma tid varje dag Hennes fladdrande nariga händer och bleka ansikte visste - Inget liv.
Prosa
av
Carola Zettergren
Läst 613 gånger och applåderad av 15 personer Publicerad 2014-06-30 03:14
|
Nästa text
Föregående Carola Zettergren
Senast publicerade
Snus Att döda en sorg Om en katt och en människa Bara vara människa Vem är du Mörkare nätter Tiga ihjäl Nej Se alla |