Dinglande med benen från kökssoffan, klädd med röd galon. Ensamma.
Var för sig- rotlösa i rummet, men hemma i rymden.

Ingen pratar, inte i den här verkligheten.

Sammanbetten biter hårdare in i väggarna, allt är slukat och stängt.
Prytt med billiga nylongardiner och häftstift, en gång började dammsugaren brinna-

Då kom grannen in.

Annars kom ingen , hon hade några väninnor innan hon började bli så arg att hon grät hela nätterna- Det var nog tabletterna som skrämde iväg dom.
Hur hennes ögon förvandlades till bottnen av död sjö.

Allt tyst, ingen rörde sig- Den som andades skulle aldrig vara så dum igen.

Han fick aldrig behålla några jobb. Inte för att han inte arbetade för det fanns ingen som var så bra på att arbeta. Men han var för arg.
Varför skulle någon alls behöva ha honom hemma då.
Han blev ju bara argare och argare.

Det var asfalt någon gång ibland, dödgräveri, sopor och latriner-
Sådant som det blir mer svära av.

Står inte middagen färdig på bordet samma tid varje dag
rämnar marken inte ett liv kommer att finnas kvar.

Hennes fladdrande nariga händer och bleka ansikte visste -

Inget liv.