Molly Osmond var med i ett band. Det var Molly som skötte om sjungandet. Ibland såg hon dessutom till att snurra på ögonbrynen och vifta med höfterna. Varje gång som Molly fick guld sprang hon omedelbart iväg och köpte glass. Alla sorter fanns i det rullande ståndet, alla från Nogger till Piggelin. Hela världen stod parkerad inne på nöjesparken.

Bakom karusell-älgarna gick folk omkring och sminkade sig. Flipperkulor flög över sorlet, medan solen ännu buggade från spegel till spegel. OBS! Samtliga loopar måste åkas två gånger!! stod det på vartannat plank. En enorm BOX tycktes varken ha början eller slut eller mitt, men försökte ideligen bli öppnad. 81:an höjde klubban men ramlade baklänges ner i elefantdammen. Nyckelpigorna blinkade. Vem skulle lyckas göra en scen av det hela som ingen redan kände till...?

Förutom Molly Osmond bestod bandet av fyra skumma figurer. Rosa Pantern hade lagt beslag på saxofonen, som han stoppade ned rysliga toner i, tämligen olika för varje cool salong man strök igenom. Gula Hund körde handklaveret, skrattsalvor samt diverse klappningar på alla grejer som var gjorda av trä. Spader Aderton spelade basfiol och oboe. Gröna Hissen som skulle föreställa lagkaptén, han gick upp och ned på allt från gitarrer och trombon till piano och vibrafon, som man placerat på högkant.

Det här bandet utspelade sig cirka ett decennium efter att Beatles gått upp i rök. Många trodde man skulle slipa vidare på disco-pärlorna, punktera punken och kroka på reggae-stuket, men ska sanningen fram så gillade bandet gamla goa, käcka kupletter bättre. Varenda platta som de spottade ur sig hade folk strax spelat in på sina kassettband. Själva skivorna fick stå kvar i finhyllan bredvid fotoalbumen.

Spader Aderton hade aldrig sett det vita albumet ännu. Han blev fullkomligt konfunderad, ja helt konfys, när han fick höra hur Ob-la-di Ob-la-da fanns med där också!! Hur var det möjligt för samma låt att vara med på två album?? Knappast hjälpte det hur Gröna Hissen än sökte upplysa om att vad de hittills haft var ett samlingsalbum, det blåa. Bara blåste konfyst på sin mystiska oboe gjorde Spader Aderton, som om han alldeles saknade begrepp om vad samlingsalbum månde vara.

Molly emellertid hängde med i galoppen. Hon kände likaså till det här med singel och dubbel. Om den ena är Ob-la-di så kan den andre bli Ob-la-da. Däremot om bägge är Ob-la-da så kan ingalunda den ena bli Ob-la-di, vilket gäller motsvarande för den andre. Ty de måste klinga tillsammans. Det är ju nästan som ett par örhängen!! tänkte sångerskan, medan Gula Hund knackade på för att ge henne just sådant örongodis.

Skrattet delades under några glimrande sekunder. Sedan måste Molly dessvärre visa ut Gula Hund genom logedörren. För det var förstås Rosa Pantern som hon ämnade romantisera med. Och han var smart nog att verkligen dyka upp när man minst anade det!  T.ex. just nu anlände den självgode saxofonisten tvärs igenom spegeln, rakt ut på hennes sminkbord. Molly Osmond lät höra ett par toner av hysterisk glädje, men egentligen kände hon en lugn ledsenhet. Kombinationen inspirerade Rosa Pantern att rabbla fram en smart skräck.

Men så kom Rosa Pantern ihåg att han icke kunde prata. Den självgestaltande figuren la svansen mellan benen och drog runt skallen som en glödlampa. Genast förvandlades han till sin skugga, som visade sig vara Gula Hund! Denna hade blivit big som en bulldog. Av minst två outgrundliga anledningar bar han en oblat i munnen, men inget vin i blodet. Molly Osmond hade lätt kunnat äta upp sin älskling. Istället stoppade hon in honom i pianot och kånkade bort till nästa berg- o dalbana. Tåget avgick som beräknat klockan 18:81 och Gröna Hissen fnissade mörkt medan kärleksparet sakta hånglade sig igenom den snabbaste tunneln någonsin. Här uppgick djup och yta i varandra, tills musiken kröktes och boxen blev helt rund.