Det är blått i mina vener,
brunt i mitt sinne
och svart i min vy.
Ändå kunde jag aldrig se färger.

Min morgondag var grå,
min dröm var grön
och min himmel vit.

Det var ljus överallt,
det var mörker vart jag än gick
och skuggan lyste från min själ.

Dagen var melerad i prismans sörja
och fruktan kunde inte längre utskilja nyans.

Så länge som brytningen existerade fann jag
bara svärta i kulörerernas omfång.

Skulden är en dimma som suddar
och mellanrummet blir bara en grundlös förhoppning.

För trots alla pasteller och ljuva akvareller
finns bara en för mig.

När jag såg.
Så såg jag rött!

Ändå kunde jag inte se färger.