//När livet spelar dig det mest eftertänksamma spratt....
Det är någonting jag springer ifrån, kroppen motarbetar varenda rörelse jag tar.
Som i en vakendröm försöker jag ta kontroll.
Ta kontrollen ifrån någonting jag för en orättvis kamp emot.
Hur jag än gör är det steget före.
Carpe diem?
Carpe fucking diem?!
Känns som ett hån.
Varför ska jag fånga dagen när dagen så lätt fångar mig?

När livet aldrig varit vackrare genomlever jag någonting annat.
Jag ser det vackra, men hjärnan tänker grottinvasion och det är svårt när jag inte kan andas i takt med honungsluft.
Huvudet önskar tystnad men kräver musik.
Carpe fucking jävla diem.//