När jag tänker efter trodde jag aldrig att nåt sånt här kunde hända mig eller min familj.
Trodde det bara hände andra.
Men nu har det hänt!
Nu har det skakat om våra liv ordentligt!
Och nu vet jag att det kan hända alla och det inträffar när man som minst anar det.

När jag sitter här och skriver detta, dör någon av denna sjukdom och jag hoppas med hela mitt hjärta att det inte är du!
Men som sagt så kan allting hända.

Jag sitter och hoppas att du överlever en sekund, en minut, en timme eller helst en dag längre!
Jag vet samtidigt om att du kommer dö.
Jag vill bara vara redo.
Jag vill kunna säga hejdå.
Jag vill kunna hantera döden.

Men döden är så svår att hantera.
Absolut om det händer nära en själv.

Jag ligger i sängen ibland hela nätter, vaken.
Kan inte sluta oroa mig.
Kan inte sluta tänka.
Kramar min nalle och gråter.
Gråter över saknaden jag inte vill få!

Nu när du ligger nära döden ännu en gång oroar jag mig som mest.
Jag vill inte förlora dig.
Jag vill inte klara mig utan dig.
Jag vill och hoppas att du kommer överleva.
Men inte ens läkarna vet hur länge du kommer leva, de bara vet att du kommer dö.
De vet bara inte när.
Om det blir idag, imorgon eller om en vecka, är ännu okänt.
Vi kan bara hoppas att det inte blir idag.
Det hoppas vi varje dag.

Jag ber till Gud och hoppas han hjälper dig att överleva.
Men om du nu inte gör det så ber jag att Han tar emot dig i sitt himmelska rike så att du kan bli lycklig igen.
Det är egentligen det enda jag vill!
Jag vill se dig le.
Jag vill höra dig skratta.
Jag vill att allting ska vara normalt igen.
Jag vill snurra tillbaka tiden och ändra framtiden.
Jag vill inte behöva gråta tills jag somnar längre.
Jag vill slippa trycket över bröstet och klumpen i magen.

Jag vill att du blir frisk igen!
Jag vill ha tillbaka hoppet.
Hoppet om att du kommer klara dig.

Med detta sagt, har jag bara en sak till att säga.

FUCK YOU BLOODY CANCER!!