När hon flyttade in i sin nya lägenhet, var ensamheten redan där, den bredde ut sig både högt och lågt runt alla väggarna. Emma hade med sig sina blommor, massor med blommor att prata med, gröna slingriga, somliga var taggiga en del blommade tillockmed ibland. Om man hade hand med dem och hjärta för dem. Det hade Emma, varsamt placerade hon dem på noggrant utvalda platser. Hon döpte dem till; Växa, Leva, Styrka och andra fina namn som passade både dem och henne, som gjorde det enklare för dem att komunicera och att fylla ut ensamheten.

Emma hade en baby i sin mage, en som hennes älskare lämnat där som en liten avskedspresent, det blir bra tänkte Emma, när babyn föds får ensamheten maka på sig en aning. Så fylldes dagarna så småningom av småbarnsjoller och passning. Babyn växte, blommorna frodades men ensamheten stannade, bet sig envist kvar. Den började rent utav att ta sig ton, på allvar.

Såhär kan vi inte ha det ; Du och jag! Sade hon till lillan och så gick de ut i världen.

Men ensamheten var lömsk och efterhängsen, den följde Emma ända till jobbet på morgnarna, hon kom till jobbet när alla andra sov, när endast tomheten ekade med sin kyliga stämma och hon gick därifrån när alla andra kom dit. Efter timmar av skurande och svabbande, gjorde övergivenheten henne sällskap hem till lägenheten, där lillan krävde sitt.

Ledvärken började smitta av sig på blommorna som började se grådaskiga och brutna ut, hur mycket hon än försökte trösta dem så vissnade de sakta, en efter en. Emma sörjde sina vänner och  tårarna föll ikapp med att lillan växte sig och såg hennes sorgsna blick.

Den förbannade ensamheten, varför gör den såhär mot mig, mot oss älskade lillan?

En dag vaknade hoppet hos dem, på dagis skulle man anordna en föräldrakväll, ett knytis där alla vuxna skulle få en chans att träffas och umgås med varandra, ja kanske tillockmed bli bekanta, tänkte hon glatt upplivad. Dagisföreståndarinnan satte händerna i sidorna och spände blicken i Emma ; Har du barnvakt då, annars får du inte komma, det är föräldrarnas kväll det här, inget annat! Några medhavda barn kommer inte på fråga!

Så slog då, den brutala ensamheten krokben för henne igen. Ska jag någonsin bli kvitt dig, tänkte hon förtvivlad, intill avgrundsdjupet som bara kom närmare och närmare.

Jag måste försöka hitta ut ur detta, söka nytt jobb måste vara det rätta! På det nya jobbet från åtta till fem fick hon jobba över och kuta runt som en skållad råtta. Det är så bra, att du som är så duglig har börjat jobba här hos oss, du har ju ingen familj som förväntar sig en massa av dig därhemma, och lillan är ju så stor att hon klarar sig själv nu, det är toppen att du ställer upp för oss, vi som har så mycket annat att ta hand om efter arbetsdagens slut.

På fikarasterna hade de fullt upp med att planera grillkvällar, utflykter och annat trevligt som skulle anordnas till sommaren.

- Så synd att inte du har en karl Emma, då kunde du också få följa med, skrattade dom och skickade henne över gatan att springa deras privata ärenden. Hur skulle de annars hinna med sina stressade familjeliv?

Emma började krympa ihop, bli så värkande liten och så svag, en dag var Emma så sjuk att hon inte kunde gå till jobbet, hon blev tvingad att gå till doktorn som skrev ut en hel bunt med recept.

- Hjälper det här mot ensamheten då? Undrade Emma , men doktorn ruskade bara på huvudet och såg mycket konfunderad ut.

På apoteket mötte hon chefen som var där för att hämta makens viagrapiller, hon rodnade förläget bakom asken och bemödade sig om att låtsas att Emma inte var där. Sådant där är nog ganska känsligt tänkte Emma och gick hem med sina mediciner till ensamheten i sängen, sedan evigheters evighet.

När Emma kom till jobbet efter två veckors sjukskrivning kallade chefen in henne på kontoret ;

- Jag såg dig Emma sade hon strängt, när man är sjukskriven får man inte gå ut, så du kan inte ha varit så värst sjuk! Men stammade Emma, jag var tvungen att hämta min medicin, snälla du!

- Du borde ha skickat någon, som alla vi andra när vi är sjuka! Skrek chefen alldeles röd i ansiktet. Men jag är ju ensam! Sade Emma, jag hade ingen att skicka.

- Det har alla människor, visst har du någon, mumlade chefen, det här godtar jag inte;

-Du får gå imorgon dag, du vet vad som gäller; Sist in först ut, så adjö nu, Emma!

Det är tommare än tomt nu i Emmas och lillans lägenhet, inte ett spår finns kvar, ingen vet att det fanns en Emma och en lillan där en gång på tiden, ensamheten kom och segrade, skoningslöst som ensamheten gör, den slukade dem hela med både hull och hår. Till slut så åt den upp dem, båda två.