Vi har aldrig träffats på tu man hand, men i mina drömmar är han ”mannen med den blå kavajen.”
Två gånger i veckan sågs vi flyktigt och vår kommunikation skedde genom ögonens varma blickar och genom en telepati som var ofattbar.
Första gången jag såg honom var i ett kompendium och han stal mitt hjärta omedelbart.
Plötsligt ingår man i ett sammanhang av obegripligheter som ödet obevekligen tycks vilja dra en allt djupare in i. Oväntat hamnade jag så en dag på hans arbetsplats och lika oväntat kom jag att ingå i samma ”system” som honom.

Redan första dagen möttes våra blickar och jag förstod där och då att jag skulle komma att beröras på ett mycket djupt plan av denna varelse av manligt kön. Han visade mig till rätta med ”systemet” men sa aldrig så mycket. Bara tillräckligt för att jag skulle förstå hur arbetet borde utföras. Ibland verkade det som om han pratade i gåtor men det var alltid gåtor som jag kunde tyda. Han fascinerade mig och jag kom på mig själv med att allt som oftast sitta och grubbla över hans och min alltmer bisarra relation.
Jag började leva för de där två dagarna och min besvikelse var oerhörd de gånger han av någon anledning var borta från jobbet. Trots att vi hade så lite att göra med varandra visste jag instinktivt att han på något konstigt och kusligt sätt visste allt om mig. Han kände mina tankar, såg in i min själ och många var de gånger då han förekom mig när jag skulle fråga något.

Allteftersom blev vår telepati mer och mer påtaglig. Jag kunde plötsligt höra hans röst bakom mig i lunchrummet men när jag vände mig om fanns han inte där. Ibland hörde jag i mitt huvud att han ”sa” att han skulle komma bort till mig och hjälpa mig med en knepighet som jag stött på i ”systemet”. Ett par minuter senare stod han vid min sida och frågade vad jag hade för problem. Det var vid den här tiden min yrsel i närheten av honom började och jag kände mig alltmer knäsvag i hans närvaro. Inte nog med att jag tyckte mig kunna läsa hans tankar, jag började också känna av hans speciella doft! Han luktade verkligen ljuvligt. Doften är obeskrivlig men huvudbeståndsdelarna i den bestod av lakrits, någon form av olja eller terpentin och en svag doft av kaffe. Tillsammans bildade dessa tre doftämnen själva essensen av det som var just han

Jag började drömma om honom på nätterna. Det var de märkligaste drömmar där fantasi och verklighet blev ett sammelsurium av händelser. Myter, religiösa symboler och himmelska väsen var huvudtemat i dessa drömmar. Jag vaknade utmattad på mornarna och förstod ingenting. När den dagen kom, då jag till och med började höra honom när jag var hemma, blev jag verkligt rädd. Höll jag på att alldeles förlora förståndet?
På jobbet hade vår telepati eskalerat och vi kommunicerade nu obehindrat bara med hjälp av våra tankar. Jag fick reda på saker om honom, om livet och om mig själv som jag endast bara anat, han blev min mentor, läromästare och guru.

Givetvis blev jag förälskad i honom eller rättare sagt besatt. Han väckte mig, fick mig att se på livet med nya ögon och framförallt, han lärde mig att älska mig själv. Vi visste båda att en fysisk passion mellan oss skulle vara omöjlig. Dels var jag i en underordnad ställning till honom på min arbetsplats och dessutom var jag vid den här tiden själv gift. Eftersom jag också visste att han inte tillhörde ”den här världen” accepterade jag det, men Gudarna ska veta att jag led. Han led också – det kunde jag se i hans ögon och känna i hans händer de få gånger de snuddade vid mig. Men andligen var han hos mig även fysisk. I mina drömmar älskade vi med en desperation som var näst intill vanvett. Om jag låg på min säng dagtid och läste eller lyssnade på musik, kunde jag plötsligt känna hans närvaro likt en vindil svepa in genom rummet. Jag blev varm och kall om vartannat och jag kunde förnimma en lätt smekning mot min kropp. Om jag blundade såg jag hans ansikte och jag lät mig svepas med till ”sjunde himlen”.

Ett år fick jag med denna ängel - ett år av oersättlig kunskap, självkännedom och läkning. Idag när jag tänker tillbaka på den här tiden, far ett leende över mina läppar. Jag drar med tungspetsen över min ena mungipa och tänker på hans ljuvliga tunga som jag bara anat just där. Han finns fortfarande med mig men ger sig sällan till känna på något konkret sätt. Idag är han mer som en inre tyst röst som viskar till mig om natten, vägleder och tröstar.
Igår tror jag att jag såg honom skynda uppför berget utanför min nya arbetsplats. Han bar på något stort och fyrkantigt. Snöflingorna dansade omkring honom. Men det var nog bara en synvilla…

Han kanske redan har stigit in i någon annans liv eller är på väg in i ditt…
Han är i alla fall lättigenkännlig, mannen med den blå kavajen.